Ja, det citatet hörde jag idag och jag tror faktiskt att det ligger någonting i det. Åtminstone finner jag lite tröst i att man någon gång kanske kan få ut någon form av "vinst" ur alla tuffa missar man gjort. Det är lätt att vara efterklok men oftast lär man sig något av det och förhoppningsvis blir man både klokare och starkare av det.

Mycket har hänt i livet på väldigt kort tid nu. På både gott och ont! Men det är bra. Som jag sa, när man tagit sig igenom allt står man förhoppningsvis stadigare. Jag är inte riktigt där jag trodde att jag var ännu, men jag kommer dit. Även om insikten kom lite som en käftsmäll. Den där jädraranamma-Sandra hittade hem, och det med besked, ett tag. Nu har hon backat lite igen, men jag tror att det kan vara nyttigt också. Jag behövde nog släppa stoltheten och drivet ett tag för att ge plats åt annat. Nu fick jag det andrummet och kom underfund med både det ena och det andra. Nu kan bearbetningen av det börja. Jag trodde att den bearbetningen redan var gjord, att jag på något mirakulöst sätt fått hoppa över den jobbiga biten, men ibland är man väl helt enkelt lite för duktig på att ljuga för sig själv. Usch, vad jag inte ser fram emot det. Men samtidigt ska det bli skönt att äntligen få göra den resan och få den gjord. Ta tjuren vid hornen helt enkelt. Det kommer stundvis att bli tufft och stundvis kommer det nog att göra jäkligt ont. Men jag kommer tacka mig själv för att jag lät mig göra det när det väl är över. Jag kan finna ett driv i det också, konstigt nog. Det är som D sa till mig idag: "man kan inte bli arg på sig själv för att man är mänsklig och man bör kanske se det positiva i det också". Det tänker jag göra. Mitt i alla jobbiga utmaningar som jag står framför så finns faktiskt alla möjligheter till utveckling som person. Och jag har det faktiskt väldigt bra! Jag har vänner och familj att luta mig mot när det blir lite för jobbigt, jag har ett jobb jag trivs med, tak över huvudet och mat på bordet. Resten kommer med tiden. Den där jävlaranamma-Sandra har ju inte försvunnit! Hon finns där och jag har fortfarande mina mål som jag strävar mot. Jag vet vad jag vill. Så jag bär ändå huvudet högt genom det här och gläds åt det jag har. Jag har bara insett att ibland, när tillfället ges, kanske jag ska ta och släppa på styrkan och tillåta mig att få känna och reflektera över det som kanske känns mindre bra också. För jag är ju faktiskt bara mänsklig, så att försöka förvränga mig själv till någon slags Superwoman är bara dumt. Jag kommer att känna mig stark när allt är sådär förbannat jobbigt, just för att jag faktiskt är stark nog att bemöta det och ta mig igenom det. Och i och med det kommer jag att få känna mig stolt över mig själv också. För jag klarar det! Jävaranamma-Sandra kanske inte är så långt borta ändå... ;)

Ja, förutom det då? Förutom att jag insett att jag är mänsklig och måste få ha mina svackor så har livet rullat på väldigt bra! Jag har njutit av att äntligen få leva efter mina egna villkor igen och att jag nu har möjligheten att ro om mig själv och ge mig själv kärlek lite då och då. Det behöver jag. Jag behöver den stabiliteten som det ger. Och jag förtjänar att få känna mig självständig och tycka om mig själv och få se med egna ögon att jag faktiskt kan stå på egna ben. Så det har jag gjort. Jag har givit mig själv min egentid där jag pysslat om mig själv, spenderat tid med mina vänner och de människor som får mig att må bra, åkt på cruesingar och bara haft allmänt trevligt. Och där måste mina vänner och min familj ändå få en stor eloge! Jag stod vid en punkt i livet där jag var orolig för att det roliga skulle vara slut, för att sen inse att det var nu det roliga kunde börja igen. Nu kan jag leva mitt liv som jag vill det, och det har jag alla runtomkring mig att tacka för också. Så tack, för att ni finns där och gör livet lite extra meningsfullt :) Nu blickar jag framåt mot den efterlängtade sommaren! Utlandsresa, Brolle-konsert, power  meet, CCW, damrally och massor av njutande av solen och det varma vädret står på schemat.

Nu ska jävlarsnamma-Sandra ta och krypa till kojs, så hon orkar med morgondagen och dennes alla nya utmaningar. Nattinatt allihopa.

Och jag känner inte alls någon lust till ett nytt år och hittar ingen som helst nyårsstämning. Det enda jag känner kring nyår just nu är att jag ska göra 2015 till ett så mycket bättre år än 2014 var. För 2014 var för mig enbart ett raktigenom jobbigt år. Visst har jag under det gångna året både "hittat hem" på vissa plan och jag har utvecklats som bara den som människa. Men det väger inte riktigt upp för alla motgångar som varit. Nu har jag visserligen en lång bit kvar innan jag kan hamna där jag vill vara i livet, och med all säkerhet finns fler motgångar längst den vägen, men det är väl bara att börja traska det och tackla problemen vart efter. Och så ska jag vara i mål innan 2015 är slut!

Det jag saknat mest under 2014 (iallafall senaste halvan av året) är den där "jävlaranamma-Sandra" som har lite krut och får saker gjorda. Nu för tiden sitter jag bara och köper allt när folk talar om för mig att jag inte kan, eller skrattar mig i ansiktet när jag talar om vad jag har för ambitioner. Jag sväljer allt med hull och hår och tänker att "nej så är det ju, jag kan ingenting om det". Så den människa jag saknar mest av alla, bland dem jag inte träffat så ofta som jag önskar, är mig själv i den tappningen som tänker att "vänta så ska du få se, jag ska allt visa dig att jag kan!". Som finner en glöd och ett drivmedel i människors misstro och som tror på sig själv och vet att hon kan bara hon vill. Det är dags att hitta tillbaka nu och börja tycka om och tro på mig själv igen! Så mitt nyårslöfte 2015, mer till mig själv än till någon annan, är att hitta tillbaka till den där jävlaranamma-Sandra som faktiskt är jag. För jag saknar henne och det är på tiden att hon kommer tillbaka nu.

Gott nytt år på alla!

Det har gått över 1 år nu sen Pelle dog. Ändå minns jag allt kring honom. Jag minns hur han fick mig att känna mig värdefull, hur klok han var, hur han alltid visste hur jag kände innan jag själv ens insett de. En sån människa som honom träffar man bara en gång. Jag skulle kunna citera mycket som han sagt. Vi var lika varandra, hade gått igenom liknande saker, levde för samma ting. Och vi värdesatte varandra, älskade varandra vilkorslöst! Jag minns första gången han sa att han älskade mig... "Så länge du är dig själv kommer jag alltid att älska dig som person". Han sa också att han alltid skulle finnas där för mig, att jag aldrig skulle vara ensam. Men när jag tänkte på honom i dag tänkte jag mest på begravningen.

När han dog hamnade jag först i en chock, och den varade ända fram till begravningen. Jag ville inte tro att han var död, han som alltid varit odödlig i mina ögon. Jag bara väntade på att han skulle knacka på dörren och säga att de tagit fel på person, att han levde och att allt var som vanligt. Men det gjorde han inte. Sen kom den där dagen. Den 14:e januari, då han skulle begravas. Jag klev in i kyrkan, satte mig på bänken och kramade Mimys hand. Ur högtalarna spelade dem en skiva med hans favoritlåtar. Robbie Williams- Angel var en av dem. Så började hans familj kliva in i kyrkan och sätta sig på bänkarna längst fram. Han syster fick de nästan bära in. Hon grät så hysteriskt att hon knappt kunde stå. Hon såg ut precis som jag kände mig och just då önskade jag nästan att jag också kunde gråta så. Det skulle känts så befriande att få ur sig all den sorg man kände. Men de var inte förrän hans lilla kusin vart inburen som jag kände hur mina tårar började falla. Bara några få som sakta rullade ner för min kind. I handen bar hon ett gossedjur som hon senare skulle lägga på kistan. Hon var bara några år och när jag såg hur tårarna föll från hennes ögon kunde jag inte längre hålla tillbaks mina egna. När prästen började tala pratade han om hur Pelle hade flyttat innan han kom till Enköping, men att han hade trivts här. Han talade om honom som person, både hans bra och dåliga sidor. Jag minns hur väl allt stämde in på honom, hur bra han beskrevs. Och jag minns tårarna. Jag minns också kvinnan som spelade gitarr och sjöng knocking on heavens doors av Guns n´ roses. Jag minns psalmerna som jag hade bestämt mig för att jag skulle sjunga, för Pelle. Men jag klarade det inte. Första psalmen kunde jag inte sjunga alls, jag hann inte ens försöka förrän jag började gråta. Andra gick bättre, jag hann sjunga ett par ord men det var bara den tredje och sista som jag tog mig igenom, med tårar ständigt rinnande nerför ansiktet. Jag minns när jag skulle gå fram till kistan och lägga min vita ros på den och hur jag helt plötsligt inte kunde få fram en tår. Jag minns att jag på nåt sätt fick dåligt samvete för det, jag kände mig kallhjärtad jämfört med alla andra som var där, som grät när de tog avsked. Men jag kunde inte. Jag minns hur jag la rosen på kistan, hur jag i mina tankar sa det jag ville säga till Pelle och hur jag sen satte mig på bänken igen. Och då kom alla de där tårarna och den hysteriska gråten som jag så länge hade känt viljan att få ur mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit så mycket tidigare i mitt liv, någonsin.

Efteråt stod jag kvar utanför kyrkan i väntan på att få gå in igen för att fota kistan, blommorna... allt de fina som jag trotts allt ville minnas. Jag minns hur folk jag kände igen kom fram till mig. Sara, Lollo... alla med glansiga ögon, och kramade om mig. Och jag minns att jag som precis lyckats hejda gråten började gråta lika okontrollerat igen.

Jag minns bilturen hem och hur jag inte kunde säga ett ord utan att rösten darrade på hela dagen sen. Jag tror att det var den värsta dagen i mitt liv, för först då insåg jag att min bästa vän och en oersättlig människa som jag betraktade i stort sätt som en bror, var död. Att han aldrig skulle hålla om mig mer, eller säga att saker och ting skulle lösa sig. Att det skulle bli bra.

Efter den dagen var jag vissa stunder arg på honom. Arg för att att han lämnat mig för tidigt, för att han inte fanns där och hjälpte mig igenom allt just då. Men jag har insett nu att han alltid kommer finnas kvar för mig, och att han alltid kommer hjälpa mig när jag behöver. För jag minns honom så väl och jag minns allt som han lärt mig. Och så länge jag minns honom lever han!

Jag älskar dig Per "Pelle" Anders Mikael Johansson. Du var min ängel på jorden, nu är du min ängel i himlen. Det är väl där en ängel hör hemma. Men jag vet att du ser efter mig.

920122-091211.

Jag önskar du väntar där på mig.

"Gråten i halsen, satt på begravningen och insåg att du inte längre levde kvar med mig. Man nästan måste tro på efterlivet eftersom redan på jorden var du faktiskt änglalik. Men det reparerar inte nåt, men om du har det bra kanske det ger mig lite hopp. Vänta där vid vägen så kommer vi att återses. Jag saknar dig min broder och jag orkar inte gråta mer."

Låttext citerad från- http://www.youtube.com/watch?v=swbOkLykgbM    

Hallå! Nu har jag hittat hit istället, då gamla bloggen inte gick att samarbeta med över mobilen. Det här kändes mycket smidigare. Kommer strax att överföra de gamla inläggen från förra bloggen och sen blir det förhoppningsvis mer uppdateringar framöver när bloggen ligger tillgänglig på ett annat sätt.

Kram och på återseende :)